Man har under lång tid försök hitta metoder som ska gynna elever med läs- och skrivsvårigheter. Det allra viktigaste är tidiga insatser, gärna helst i förskolan men specifika insatser i grundskolan hjälper också. Olika studier har gjorts där man använt mycket styrda metoder där elever med dyslexi valts ut att delta. De fick enskild undervisning flera gånger i veckan, under en period av sex veckor. Därefter gjordes tester. De elever som då förbättrat sin läsförmåga så att den var i paritet med jämnårigas, behövde inte fortsätta med insatsen. Övriga elever fortsatte och upprepade proceduren. Efter andra mätningen kunde fler elever lämna stödet. Detta upprepades igen och till slut fanns bara ett fåtal elever kvar som fortfarande behövde specialpedagogiskt stöd. Även en längre tid efter insatsen hade eleverna kvar sin nyvunna kompetens och fortsat
te att prestera med en bättre läsförståelse.
Slutsatser från studien (och andra studier) är att det intensiva fokuset under en kortare period varit bra, istället för att ha passen utspridda glesare under ett helt läsår. Att elever får ensam tid med en lärare som är utbildad i metoden är mycket viktigt. Andra studier har visat att just vid dyslexi är den bästa insatsen just att arbeta 1-1 och inte i helklass, vilket annars Skolverket strävar efter så mycket som möjligt för att undvika exkludering. Det var också viktigt för eleverna i studien att de från början visste hur mycket tid allt skulle ta, både i antal veckor och hur långt varje pass skulle vara. Man kan tänka sig att den intensiva insatsen gynnar elevernas självkänsla, att skolan satsar så mycket på just dem och all uppmuntran metoden medför, delvis är en anledning till att denna intervention gett så bra resultat att den fokuserar träningen på fonologisk medvetenhet, vilket är mycket viktigt för dyslektiker.
