Man har konstaterat att de avvikelser och missbildningar forskarna har sett, vad gäller cellnivå i dyslektiska hjärnor är något medfött. Alla tecken pekar mot att dessa avvikelser har uppstått ungefär halvvägs in i en graviditet, då det sker oerhört mycket just kring nervcellernas utveckling, och detta sker under bara ett par veckor. Miljarder nervceller ska då bildas och hamna på rätt ställe. Varje cell har en bestämt väg den ska förflytta sig, hitta sin plats och där börja bygga banor till de andra cellerna. Här är det lätt att förstå att det kan uppstå fel när så många processer är i gång samtidigt. De knutor, ektopier, som har hittats när man har undersökt hjärnor från avlidna personer med konstaterad dyslexi, kommer troligen av någon form av 
störning i denna process.
Man tänker sig att i cellernas bildningsprocess finns en viss överutveckling. Celler som inte kommer att behövas försvinner i normalfallet. Det är ett utfall av det naturliga urvalet, onödiga celler försvinner successivt i bygget. En förklaring till hur dessa avvikelser har betydelse för storleken på plenum temporale är, att celler i den vänstra hjärnhalvan, som är onödiga (ektopier), skickar ut axoner för att skapa förbindelser till den högra sidan. Dessa förbindelser gör så att det högra området blir större än det skulle vara även om dessa förbindelser sedan inte direkt har någon funktion. Det här är osäker mark, forskarna vet inte helt exakt hur det fungerar. Man tror dock att dessa avvikelser är viktiga för störningar i våra språkliga funktioner och kan orsaka dyslexi.
Vad gäller områ
det thalamus, som är vårt centrum för omkoppling av alla intryck vi får från alla sinnen, har man sett att personer med dyslexi hade mindre storlek på cellerna i hörselområdet än hjärnor utan dyslexi. I området för synintryck var också vissa celler mindre i storlek. Båda de här sakerna skulle kunna påverka hur snabb och effektiv bearbetningen av intrycken blir.
I forskningsprojekt på möss med ektopier har man sett att de skapade blockeringar i mössens inlärningsfunktioner. Däremot kunde man genom ökad stimulans i närmiljön träna upp mössen i att klara vissa uppgifter lite bättre. Om detta går att överföra till människan, kan man tänka sig att en stimulerande miljö kan kompensera en del för den medfödda svårigheten. Det är ju också i linje med hur man arbetar i skolan och har gjort sedan länge, då man sett just detta.
