Ca 5% av befolkningen sägs ha dyslexi och även om det inte innebär så många personer är det ett problem för de individer som drabbas. Därför är forskningen mycket viktig.
Idag går hjärnforskningen fram med stormsteg! Man har kunnat konstatera vilka områden i hjärnan som hanterar våra språkförmågor, vilka som handlar om korttidsminne och arbetsminne och hur alla dessa olika komponenter samarbetar när man ska lära sig att läsa. Det man ser är ett mönster med både gener och kromosomer, nervbanor och även ”vårtor” eller knutar, som skapar hinder inuti cellerna.
Forskare har hittat en gen kopplad till dyslexi och detta öppnar upp för ny kunskap. Man tror det finns fler gener som kan ha med dy
slexi att göra men ännu finns alltså bara en tydligt konstaterad. Denna gen, i kombination med olika kromosomer, kan skapa kombinationer som gör att man får dyslexi. Man ärver inte själva dyslexin, man ärver risken. Det har nämligen visat sig att miljön också spelar stor roll i hur man kan utvecklas, trots dyslexi. Barn med mycket stöttning redan tidigt får en bättre grund att stå på än barn som inte stimuleras t.ex. med rim, ramsor, bilder, skyltar, texter o.s.v. Dock är det klarlagt att dyslexin inte går att arbeta bort helt. Det finns dyslektiker som lyckats mycket bra i livet och som i det närmaste når en normalnivå i sin läsförståelse men det ligger mycket hårt jobb bakom och vid tester har det visat sig att de ändå har hindren kvar som deras hjärnor har medfött.
