I slutet på 1800-talet talade en tysk läkare, Adolph Kussmail, om ordblindhet, som han förstått att vissa av hans patienter led av. Lite senare, 1881, noterades detta även av en ögonläkare som hette Oswald Berkhan. 1887 myntades uttrycket dyslexi av Rudolf Berlin, som var specialist på ögonsjukdomar. Så startade dyslexins historia och ordet kommer från grekiskan: dys = svår, lex = ord/tal. Upptäckten av dyslexi kom i samband med en patient som hade otroligt svårt att lära sig läsa men som verkade normalbegåvad och intelligent för övrigt.
Intresset för denna ”nya” åkomma intresserade ögonläkare och i början på 1900-talet publicerade en brittisk ögonläkare, james Hinzelwood, flera olika artiklar i olika medicinska skrifter, om fall med ordblindhet, som han kallade det. Han diskuterade olika barn han behandlat, som hade helt normalfungerande hjärnor men hade så svårt med 
läsningen. Hinzelwood skrev en bok där han konstaterade att barnens svårigheter hade att göra med det visuella, att de inte fick ett bildminne av bokstäver eller ord. Detta baserade han på att de kastade om bokstäver, bytte ut bokstäver o.s.v.
Samuel T. Orton, en neurolog, mötte 1925 en flicka som inte kunde lära sig läsa. Hon visade symtom som påminde om de hos en person som fått en stroke. Eftersom detta inte var fallet med flickan, började han läsa om lässvårigheter och insåg att det kunde finnas ett medfött syndrom, utan att man hade råkat ut för en skada. Han noterade att dyslektiker hade problem med att koppla ordets form till hur de uttalades. Dock insåg han också att problemen inte enbart behövde baseras på bara det visuella, utan noterade att dessa barn verkade vara vänsterhänta eller dubbelhänta men väldigt sällan högerhänta och han började fundera över hjärnhalvornas funktioner. Efter detta tog hjärnforskningen alltmer fart ända in i modern tid.
