Genom forskningen har man konstaterat att vissa områden är centra för vår förmåga att hantera språk. Dessa områden är kopplade via nervbanor som skickar signaler så att de kan samarbeta. I en hjärna med dyslexi, fungerar dessa nervbanor sämre, hjärnan har mindre celler i områdena och de kan även ha hinder i form av ”vårtor” som gör att det blir mindre aktivitet i områdena, jämfört med en hjärna utan dyslexi. Dessa områden gås här igenom:
Vår hjärna delas upp i höger och vänster hjärnhalva. Längst fram finns pannloberna (en i varje halva) som styr bl.a koncentration och association, vilket vi behöver i språksituationer. Allra längst bak finns nackloberna som tar emot synintryck. Mitt uppe i hjärnan finns hjässloberna som bearbetar information och gör att vi kan lokalisera det vi ser och hör. Sedan finns tinningloberna som tar emot hörselintryck. Allra längst bak, nere i nacken finns lillhjärnan som har hand om motorik, kontroll och balans. Alla dessa samverkar, men nu kommer de väsentliga språkområdena:<
/p>
Brocas område, Wernickes område, insula, plenum temporale och thalamus
I vänster hjärnhalva, mot utsidan av skallen, finns de tre förstnämnda områdena. Insula ligger under Brocas och Wernickes område, som befinner sig ganska nära varann. Man antar att insulas funktion är att samordna verksamheten i de två områdena.
Nästa område, plenum temporale, är ett triangelformat område precis till vänster om huvudets mitt, och även i höger hjärnhalva. Tittar man på en bild av hjärnan syns det tydligt två trianglar. Det normala är att den vänstra triangeln är större än den högra och detta område är involverat i de språkliga funktionerna. Thalamus befinner sig precis innanför/nedanför dessa trianglar, ungefär i mitten av storhjärnan. Thalamus är viktig då det är en omkopplingsstation för nervimpulser från våra olika sinnen.
Det senaste inom forskningen är att man fokuserat mycket på plenum temporale då man insett att området varit viktigare än man tidigare kommit fram till. I undersökningar av hjärnor har man sett att det normala är att den vänstra triangeln är större än den högra. Hos hjärnor med dy
slexi är dock dessa områden oftast lika stora. Dock fanns skillnader inom gruppen med dyslexi. Man vet sedan tidigare att det största problemet med dyslexi är den fonologiska medvetenhet, d.v.s. att kunna koppla språkljuden till bokstäver. Hos de testade hjärnorna med dyslexi, var plenum temporale lika stora hos de personer med sådana besvär. Personerna med dyslexi där det fonologiska inte var ett lika stort problem, kunde man ha olika storlek på områdena, d.v.s. mer som en normalfungerande hjärna.
Vad gäller cellnivå har forskningen konstaterat, vid undersökning av avlidnas hjärnor, att det fanns flera avvikelser på cellnivå som inte gick att se på tester på levande människor. I alla de undersökta hjärnorna hittades ”vårtor” eller små knutor i områden i hjärnbarken där det inte ska finnas några celler. Dessa knutor var anhopningar av celler och kallas ektopier. Dessa ektopier var spridda, främst i den vänstra hjärnhalvan i områden som påverkar språket. I en hjärna utan dyslexi kan man finna ett fåtal ektopier men det är ovanligt. I de undersökta dyslektiska hjärnorna fanns oftast över 100 i samma hjärna.
