Forskningen kring dyslexi går mycket fort just nu och man har kommit långt med att kartlägga hjärnan, dels genom att undersöka hjärnor från avlida människor med dyslexi men också genom att genomföra tester där levande personer med dyslexi fått läsa, samtidigt som man kunnat observera var i hjärnan aktivitet uppstår. Man har kunnat konstatera att aktiviteten ser annorlunda ut i en dyslektikers hjärna och i en hjärna utan dyslexi.
Den etiska diskussionen är mycket viktig nu när man står inför eventuella möjligheter til
l olika val om man vill utnyttja den nya kunskapen. Kan man via DNA-prov se om fostret i magen kan ha anlag för dyslexi? Kan man på något sätt medicinera om man märker att ens barn har dyslexi? Kan man göra något för vuxna med dyslexi? Ska man göra något rent medicinskt? Idag satsar man på det pedagogiska, tekniska hjälpmedel o.s.v., men är vi nöjda med det?
Forskningen är långt ifrån nära någon sådan lösning, och man vet heller inte hur påverkan på dessa celler, eller nervbanor, kan komma att påverka hjärnans funktioner i övrigt. Det finns mycket mer att ta reda på innan man kan lova någon slags bot.
